… betyder ungefär ”uppenbarelse”. I kristenheten är det namnet på den högtid som i Sverige kallas Trettondedagen: Guds ljus uppenbarade sig för oss människor då Guds son föddes som människa och vår Frälsare, och lät oss se Guds ljus som ger evigt liv. Trettondedagstiden kan vara upp till sex söndagar (beroende på när påskhögtiden infaller). Enligt den äldsta traditionen handlar de tre första evangelieläsningarna denna period om de vise männens tillbedjan av Jesusbarnet, Jesu dop i Jordanfloden och tecknet Jesus utförde vid bröllopet i Kana då han förvandlade vatten till vin: Epifania kallas därför också ”de tre miraklernas fest”.
Trettondedagen är den äldsta kristna högtid som, till skillnad från påsk och pingst, inte har några judiska rötter. Det är också den äldsta högtid som firas ett bestämt datum, nämligen den 6 januari. Vissa har menat att det först var en kristen ”mothögtid” till ett firande av Jesu dop som s.k. gnostiker – en slags villolärare – i Egypten ägnade sig åt. Dessa menade att Jesus från Nazaret blivit Guds son först då han döptes av Johannes döparen. Enligt kyrkofadern Clemens av Alexandria (150-216) firade medlemmar av denna sekt denna händelse den 10 eller den 6 januari. Den kristna kyrkan inledde ett bibliskt firande av Jesu dop som en reaktion mot gnostikernas högtid. En annan kyrkofader, som f.ö. hette Epifanius, skriver att Jesus föddes den 6 januari. Två år senare detta datum skall han ha hyllats av de vise männen och 30 år därefter ägde vinundret i Kana rum. Evangelisten Johannes skriver ju som en kommentar till vinundret, att detta var ett tecken genom vilket Jesus uppenbarade sin härlighet för lärjungarna (Joh 2:11).
Det är emellertid först framemot det 5:e århundradet som Epifaniafirandet omvittnas på ett tillförlitligt sätt. Det verkar ha uppstått i Egypten och gällde då Jesu födelse och dop. I Rom firades emellertid sedan länge Jesu födelse den 25 december. Den seden blev fr.o.m. 400-talet allmänt praktiserad i västkyrkan. Epifania blev då en viktig högtid vid sidan av julen. Händelsen då de vise männen från det avlägsna österlandet tillber Jesus understryker både att Han är sann Gud och att hans kallelse är att vara alla människors frälsare. I östkyrkan förblev Epfania framförallt ett högtidlighållande av Jesu dop. Högtiden är där också en dag då många dop förrättas. I enstaka områden i den östliga delen av kristenheten fortsatte man länge att fira Jesu födelse den 6 januari. De kristna i Armenien gör det ännu idag. (Att andra ortodox kyrkor firar jul den 6/1 beror på att man använder en annan kalender, den julianska, enligt vilken den 6/1 är den 25/12.)
I Västkyrkan kallades epifania ”de tre miraklens fest”- Festdagens röda tråd var uppenbarelsen av Jesu härlighet då han föddes till världen, genom sitt dop invigdes till sin frälsargärning och då man med sitt första tecken uppenbarade sin gudomliga makt. Helgdagen var betydelsefull. Den föregicks ibland av en tre veckor lång förberedelsetid varvid julfirandet sågs som en bakgrund till Epifania. Efterhand koncentrerades firandet till vise männens hyllning av Jesus och kom att kallas ”De Tre Heliga Konungarnas fest”. Men den gamla benämningen glömdes inte bort. Martin Luther kallar Trettondedagen för ”De Tre Heliga Konungarnas dag”. Men han menar att epifania handlar om ”Evangeliet, dopet och vinundret”, framförallt Jesu dop. Luther reagerade mot att Epifania i medeltidskyrkan handlade mera om heliga män än om Kristus. I den romerska kyrkan idag vill man idag lyfta fram Epifania som ”en andra jul” som, till skillnad från den första – den 25/12 – inte är så ”kommersialiserad”. Det kan nämnas att den reformerta delen av kristenheten aldrig firat Epifania.
I lutherdomen firar vi högtiden med glädje. Trettondedagen manar oss att i de vise männens efterföljd tillbe Jesus som sann Gud och världens frälsare. Den erinrar om kyrkans kallelse att genom mission låta julens stjärna, Guds uppenbarelse i Jesus Kristus, få lysa bland medmänniskor som ännu vandrar i hedendomens mörker.
Patrik T.