Betraktelse i hälsning

 

Hälsning 2/2020

Martin Luthers Lilla katekes hör till Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Denna korta sammanfattning av den kristna tron har kallats ”gemene mans bibel” och användes länge som
predikotext vissa söndagar. Under 1800-talet började den brukas som lärobok i kristendom med förklarande utläggningar. År 1878 stadfäste Kungl. Maj:t en ”Kort utveckling av D:r Martin Luthers

Lilla katekes” som blev officiell lärobok för skolans kristendomsundervisning och kyrkans undervisning. Katekesutvecklingen består av frågor och svar med bibelhänvisningar, vilka lyfter fram de viktigaste trossanningarna. En fråga som är aktuell i dessa dagar då världen förhärjas av en global farsot är följande: ”Vad skall vi tänka om de olyckor som träffar människorna här i världen?” (106). Svar: 
”De olyckor som träffar människorna skall vi aldrig anse som verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde. Gud har skickat dem för syndens skull. Han vill därigenom straffa, varna och väcka de
ogudaktiga, men pröva och befästa de gudfruktigas hopp, kärlek och förtröstan till Gud.” Detta synsätt kan många ha svårt att bejaka.
”Gud som är kärleken kan väl inte skicka olyckor på oss människor”, resonerar man. Men då glömmer man människosläktet sedan syndafallet befinner sig uppror mot Gud och att syndens lön är
döden. Synd är att vända sig bort från livets Herre vilket drar olyckor över oss. Man har också att betänka att Gud är den allsmäktige Herren över allting och att inget sker utan hans tillåtelse och vilja.
Satan härjar lyckligtvis inte fritt utan begränsas av Guds goda, oövervinnliga styrelse. Det är Guds goda vilja att få människor att inse och ångra sin synd och bli lyhörda för Guds nåds evangelium.
Får olyckor till följd att man öppnar sig för frälsningen i Jesus Kristus och tar till sig Guds nåd och sanning i tro, så räddas man till evigt liv. Lidandet som förorsakas av olyckor blir då det medel genom vilket människan undgår evig förtappelse och får den eviga salighet hon annars skulle gått miste om. Vi lever i en kultur där lycka ofta likställs med ett behagligt liv i denna världen. Detta till skillnad från människor i andra tider och kulturer, som såg eller ser farsoter, krig och katastrofer som oundvikliga inslag i en fallen tillvaro. Nu är ju målet och meningen med varje människas liv så mycket högre och skönare än att bara uppleva lycka på här jorden! Herren vill och verkar för att vi att åter få bli Honom lika och upptas i den verklighet av kärlek, liv och sanning som är den treenige Gudens väsen!

 

    Olyckor som pandemier slår ju brett och blint. Det är självfallet inte så att de som drabbas värst skulle vara större syndare än andra. Det säger Jesus uttryckligen (Luk 13:1-5). Olyckor är dessutom timliga straff, inte eviga. Hur allt till sist går för oss avgörs i den kommande tidsåldern. Och det är bara otron, bortvändheten från Gud, som leder till evig osalighet. Dessutom: Fastän farsoter ytterst styrs av Gud är de något verkligt ont. Det var inte tänkt att våra jordeliv skulle plågas av sådant. Allt arbete för att bekämpa sjukdom och förhindra olycksfall är i linje med den gode Gudens omsorg om oss människor. Det visar hur Guds visdom, kreativitet och livsbejakande väsen ännu lever bland oss. När olyckor får människor att ta hand om varandra, söka Guds tröst i Bibeln och be för dem som drabbas, är det spår av Guds närvaro i människors sinnen. Å andra sidan: När man inte vill ta sitt ansvar för fatala missbedömningar och felaktiga åtgärder utan skyller på andra och bara vill rädda sitt eget skinn, då har olyckan drivit oss än djupare in i syndafördärvets tragik.
 

    Ingen vet hur och när pandemin slutar. Ja, det är dessvärre inte säkert att man finner ett vaccin. Och även om coronaviruset inte alls är så dödligt som t.ex. pesten, är det så farligt att sjukvård, ekonomi och samhällslivet destabiliseras. Kanske ser vi nu hur vår civilisation vittrar sönder och ersätts med kaos, och allt lidande som följer därmed. Hur som helst får vi ta till oss orden att Herren med olyckor ”vill pröva och befästa de gudfruktigas hopp, kärlek och förtröstan till Gud” - Och så föra oss till Hans ord, nattvarden, bönen och den kristna gemenskapen. Får det som gör ansiktet sorgset stärka min tro på Bibelns Gud, ja då far mitt hjärta väl! (jfr. Pred 7:4) PT

ARKIV

 

Hälsning 3/2019 1/2020

Jesus sade till sina lärjungar: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall jag också bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall jag också förneka inför min Fader i himlen.” (Matt 10:32-33)

  

Vad lätt det verkar vara att få evigt himmelskt liv med Gud! Det är bara att inte förneka Jesus inför människor.

    Men låt oss inte bortse från inledningen: Det gäller också att inför människorna bekänna Jesus. D.v.s. Bibelns Jesus Kristus. Inte en ”jesusgestalt” som människor själv funderat fram, om än med inspiration från Skriftens vittnesbörd.

 

Att bekänna Bibelns Jesus inför människorna kan vara både bekvämt och obekvämt. Bland kristna trossyskon är det underbart. Det är gott att sjunga till Herrens ära i gudstjänsten, att samlas kring nattvardsbordet och att dela glädjeämnen, sorger och tankar kring allt som sker med bröder och systrar i Jesus Kristus.

   Men inför de medmänniskor som inte delar min bibliska tro kan det vara svårare. Många respekterar min övertygelse. De kan t.o.m. vara lite avundsjuka: Jag har en tillit till den makt som är tillvarons urgrund, Herre och mål som de saknar. Andra är oförstående men respekterar mig och min tro. Så finns det de som är fientliga. Som kanske tycker det är obekvämt att umgås med dem som öppet bekänner sig till en tro som strider mot värderingar och synsätt som omfattas av majoritetssamhället. Vissa är direkt aggressiva. De angriper gärna kristna för deras tro, och i deras frånvaro talar de illa om dem och deras övertygelse. På S:t Stefanus dag - Annandag jul - då de citerade orden läses i gudstjänsten (då 3:e årgångens texter brukas), uppmärksammas det lidande som bekännelsen av Jesus inför människorna kan ge upphov till. Det kan vara hån och mobbing, men också blodig förföljelse. Kristna är den mest förföljda gruppen i hela världen!       

 

Även i vårt land ger kristen tro upphov svåra konflikter. Det är i grunden inget att förvånas över. Jesus sade: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Relationen till Herren skall skilja en son från sin far, en dotter från sin mor, så att man får sina egna till fiender.

   Det var också de första kristnas erfarenhet. Likt Herren förföljdes de av medlemmar i det utvalda folk som de själva och Herren tillhörde. Den förste martyren, Stefanus, stenades till döds av en judisk mobb. Det skall naturligtvis inte förstås som att judar skulle vara speciellt onda – Jesus och apostlarna var ju judar! Och det skulle inte dröja länge innan judarna skulle bli grymt förföljda inte minst av kristna som i fråga om övertygelse i grund stod judarna speciellt nära. Förhållandet påminner oss om att de som är oss nära kan bli de värsta fienderna. Se på alla de strider som rasat mellan kristna av olika bekännelser!

 

Ju närmare en människa står mig, t.ex. känslomässig, i fråga om släktskap eller umgänge i det dagliga livet, desto värre är det då min gudstro bryter den goda, förtroendefulla relationen. Men    ibland måste det bli så. Jesus driver det till sin spets: ”Den som älskar sin far eller mor, sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig”. Det är ett kors Guds barn har att bära. Men splittringen tränger ända in i det egna hjärtat. ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det”. M.a.o.: Inget på jorden, vare sig nära relationer eller materiell trygghet får vara viktigare än att ha frid med vår Herre och Gud.

   Synden hindrar oss dock från att så älska Gud av hela vårt hjärta som vi borde: Vi brister i de nödvändiga offer Herren kallar oss till. Så är bekännelsen till Jesus inte minst en bekännelse av min tillit till nåden och förlåtelsen Gud ger mig i Jesu namn och blod för min oförmåga att bära Kristi kors som jag borde.

   Den bekännelsen rymmer även ett hopp om att också de som inte nu delar min tro en dag skall låta sig omvändas. Märk väl: bland dem som gillade lynchningen av martyren Stefanus var Saulus från Tarsus. En dag övervanns hans otro av Herrens kärlek, kraft och nåd. Han blev Paulus, apostel och kristenhetens störste missionär.

   Må Gud bevara oss i den bibliska, apostoliska tron hur mycket vi än får lida för den!  

 

 

Hälsning 2 / 2019

Du skall inte ha några andra gudar jämte mig.

Vad är det? Vi skall frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom.

   Så lyder det första budet i dekalogen och Martin Luthers förklaring till budet i Lilla katekesen.

 

   Din Gud är den du väntar dig allt gott av, skriver Luther i Stora katekesen. Bakom denna sanning ligger förhållandet att alla människor har som yttersta strävan att vilja bli lyckliga. För att bli lycklig är man beroende av någon eller något av stor betydelse för en. Det kan vara inbillade gudaväsen, chefen på arbetet, mängden ägodelar eller de som reagerar på mina skriverier på sociala medier. Alla sådana lyckokällor har det gemensamt att de hör den förgängliga världen till. Många av dem är dessutom destruktiva för en själv och för andra.

    Det finns bara en verklig Gud som kan ge oss människor den sanna, eviga lyckan som kan omfatta hela människosläktet i all evighet. Det är Bibelns Herren Gud Sebaot. Honom möter vi i Bibelns ord, där Jesus Kristus, Gud som blev människa för att frälsa världen från synd, död och djävul, talar till oss. Denna sanning är den viktigaste kunskap och mest underbara insikt ett människohjärta kan äga. Men de flesta i vår civilisation lever som om det inte finns någon helig, allsmäktig skapare och Herre. De kan inte förstå att vi för att bli sant lyckliga är beroende av något/någon som vi varken kan förnimma med våra sinnen eller själva styra över. Därför upplever de inget behov att ha frid med Bibelns Herren Gud Sebaot. Därför söker de sin lycka på annat håll vilket gör dem till avgudadyrkare.


   Vi skall frukta och älska Gud över allting. Inget må vara mer avskräckande för mig än att komma bort från den levande Gudens gemenskap. Ingen är vi kallade att älska mer än Honom. Älskar jag Bibelns Gud, älskar jag den enda makt som kan göra både mig och min nästa som jag också älskar, sant lycklig för tid och evighet. Vi får tro att detta är sant. All vår lydnad, allt vårt hopp, all vår förtröstan, alla bekymmer och alla glädjeämnen får vi anförtro åt Bibelns Gud. Han är vår ende Gud då vi låter Honom ha omsorg om oss, och vilar i tron att Han även har omsorg om mina nära och kära.

   Men nu kan vi ju inte av egen kraft frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom! Ständigt får andra auktoriteter för stor plats i livet. Jag fjäskar för dem, jag ger efter för deras frestelser och bryter mot Herrens bud, jag förväntar mig för mycket av dem. Så jag har andra gudar jämte den ende sanne Guden.

   Vad är då att göra? Vi får besinna att de Tio buden gavs åt Israels folk efter befrielsen ur Egypten. Gud visade sin kärlek till sitt folk oavsett dess kunskap om hans bud eller förmåga att leva efter dem. Ja, fastän folket misslyckades med att följa dem förblev israeliterna Guds folk. De fick fortsätta vandra med Herren i tro på att Hans bud var sanna och i tro på Guds nåd och löften, makt och vilja att hjälpa. De fick vara Guds eget folk, ständigt beroende av Hans förlåtelse.

   Du hör dessa ord när din befrielse från avgudamakternas våld redan är fullbordad. Herren Jesus Kristus har, genom sin död och uppståndelse, befriat dig från alla makter som skadar dig, som får dig att skada dig själv och som vill dra dig bort från Gud. Du får lov att i Guds nåd och förlåtelse i Jesus Kristus frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom. Detta fastän du ständigt misslyckas med det. För Guds son Jesus Kristus har sonat alla dina synder. I honom flödar Guds nåd och förlåtelse över dig. Det är inte du som presterar denna tro. Guds Ande har planterat den i ditt hjärta! Att du nu bekänner Bibelns Jesus Kristus som din ende Herre och frälsare och vill följa honom i tro och lydnad, vittnar om att du av Guds Ande förenats med den treenige Guden och alla Hans heliga. I den tron får du ha Herren Gud Sebaot som din ende Gud, osynlig men också oförgänglig, outgrundlig men också allgod och allsmäktig, allestädes närvarande och personligen ständigt tillgänglig för dig i Guds ord och sakrament. Detta i väntan på att Jesus Kristus en dag skall komma tillbaka och låta dig skåda Honom, den ende sanne Guden, den ende som kan göra dig och alla evigt saliga! PT

Julbudskapet och gemenskapen

En jul präglad av Julevangeliet är förvisso en gemenskapens stora högtid. Barnet som Maria födde kallar Herrens profet för Immanuel, ”Gud med oss” (Jes 7:14).  I Honom finner vi den fullkomliga, frälsande, livgivande gemenskapen.  I Jesusbarnet kom Herren Gud till vår värld den första julnatten för att bli ett med oss människor. Jesus Kristus, avlad av Helig Ande och född av jungfrun Maria, sann Gud och sann människa, kom för att sona vår Gudsfientlighet och erbjuda oss syndiga människor del i Guds egen rättfärdighet och helighet. I Jesus är Gud med oss och vi med Gud!

I Jesus Kristus erbjuds vi en ny början till ett sant, rättfärdigt och rent mänskligt liv. Ett människoliv så som Herren velat att det skulle få vara då Han skapade Adam och Eva före syndafallet då jorden ännu var Guds paradis. I föreningen med Jesus Kristus som dopet och tron på Bibelns ord om Guds son skapar, får vi gemenskap med en ny ren och rättfärdig stamfader och blir delaktiga i det rena och rättfärdiga människosläkte Han nyskapat. Guds barn förblir dödliga syndare så länge de lever här på jorden. Men samtidigt är de omslutna av Jesu renhet och rättfärdighet. Och dopet och tron på Honom gör oss till syskon med alla medmänniskor som genom sitt kristna dop och sin bibliska tro är Guds barn. I Jesus inlemmas vi i Kristi kyrkas världsvida gemenskap som sträcker sig ända in i himmelen där Guds heliga änglar bor och verkar. I julbudskapet erinras vi om detta när vi betänker att Jesus hälsades välkommen till världen av judiska herdar från trakten kring Betlehem, av vise män från det avlägsna Österlandet och av Guds änglar som stämde upp till lovsång i himmelen över platsen där herdarna vaktade sin hjord.

 Julen är också gemenskap med våra fäder i tron. För det flesta är julfirande otänkbart om man inte får stämma in i kända, melodiösa och uppbyggliga julhymner från olika skeden i Kristi kyrkas historia. Därigenom inte bara påminns vi om, utan vi bekänner också den kristna grundsanningen att Herren är med oss alla dagar intill tidens slut. Guds folk bildar inte bara en gemenskap i rummet därigenom att dess medlemmar återfinns bland jordens alla folk. Det är också en gemenskap över tidens gränser. I Bibeln kommer detta ständigt till uttryck. I Gamla testamentet läser vi om händelser, personer och sanningar omtalade i vissa tider av Israels historia som också får betydelse i andra tider och i andra bibliska sammanhang. Och Jesus och apostlarna tar ju fasta på dessa händelser, personer och sanningar för att, ofta med direkta citat, proklamera att Guds tilltal till och handlande med Guds folks tidigare släktled pekar på Jesu frälsningsverk. Så förkunnar t.ex. julevangeliet att Jesus är utlovasd kung av Davids (1010-970 f.Kr) ätt, född i Davids stad Betlehem. Den fäderneärvda bibliska traditionen, kyrkans hymner och liturgi, som ibland bär ålderdomlighetens prägel, hör till det omistliga i Gudsfolkets liv. För de vittnar, som sagt, om att gemenskapen kring Herren förenar Guds barn år 2016 med tidigare släktled av kristna.

Så erinrar Julevangeliets skildring av den Heliga familjen om äktenskapets och familjens gemenskap. Tillsammans beger sig Josef och Maria med barnet hon skall föda till Betlehem. Tillsammans tar de emot herdarnas och de vise männens hyllning. Tillsammans flyr de till Egypten efter att Herren i en dröm givit Josef i uppdrag att ta sitt faderliga ansvar och rädda sin familj undan faran som Herodes mordlust innebar. Här möter vi gemenskap i lyckan över det nyfödda barnet och gemenskap i den påtvingade landsflyktens olycka. En familjens gemenskap kring Guds son Jesus, under Faderns beskydd och ledning, och med den Helige Andes närvaro i sinnet. Denna sida av den bibliska gemenskapstanken kan en del ha svårt att förstå. Den som vill följa Herren får se familjesolidariteten som en Guds gåva och uppdrag. Och om man saknar familjegemenskap får man som ett av Guds älskat människobarn glädjas över den mest grundläggande gemenskapen som vi först nämnde: Guds eviga gemenskap med oss syndare i Immanuel, Jesus Kristus, vår Frälsare, Herre och broder, född av jungfru Maria i Betlehem för lite mer än 2000 år sedan!

 

PT

KONTAKT

Pastor loci

Patrik Toräng

patrik.torang@gmail.com

070 615 11 61

Vice Pastor

Andreas Karlgren

070 832 42 16

GUDTJÄNSTER

Lund

Biskopsgatan 10

Bantorget 5

Österlen

i Ravlunda g:a skola

INFO VIA E-POST
  • Grey Facebook Icon

”JESUS KRISTUS ÄR DENSAMME IGÅR OCH IDAG OCH I EVIGHET!” HEBRÉERBREVET 13:8

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now