I Hälsning 3/2023 ; 1/2024:

 

                                                    Ett Gott Nytt år i Jesu Namn!

​

”Även om våra missgärningar vittnar mot oss, grip ändå in, för ditt namns skull, HERRE. Ja, gång på gång har vi avfallit och syndat mot dig” (Jer 7:14) Passar sådana ord som läsning på nyårsdagen präglad som den är av tacksam förväntan inför året som inletts? Förvisso ja!

   Nyåret kan för en kristen markera en nystart i livet både med Gud och med nästan! En sådan förutsätter syndernas förlåtelse. Nyårslöften om förbättring av vårt liv har ju sin grund i att vi under det förflutna året inte levt som vi bort göra. Vi behöver börja om i visshet att ha Guds förlåtelse: förlåtelse i Jesu namn! ”Namnet” uttrycker i Bibeln identitet. Att leva med Gud och sin nästa i Jesu namn är att leva i gemenskap med en Gud som frälser – befriar - oss från syndens skuld. ”Jesus” betyder ju ”Gud frälser”. I Jesu namn är du Guds barn: det var i Jesu namn du döptes in i Kristi kyrka, i Guds folks gemenskap! Namnet Jesus gav många judiska föräldrar sina barn vid vår tideräknings början. Det vittnade om deras tillit till att Gud skulle frälsa barnet från olycka. Men då jungfru Marias son får detta namn är det annorlunda. Nu är det verkligen ”Gud som frälser”, Gud som kommit till vår jord i Jesus Kristus, sann Gud och sann människa. Sitt namn fick Jesus redan dagen då ängeln Gabriel tillkännagav hans tillblivelse för jungfru Maria. Jesus är Frälsaren från den stund då Han, Livets Ord, blev människa. Guds son hade kunnat ges andra namn som visar vem Gud är, som ”Herren Härskarornas Gud” eller ”Gud den allsmäktige”. I så fall hade vi syndiga människor haft skäl att frukta Guds son. Men så blev det inte. Så länge vi tror på Gud i Jesus, så tror vi på Gud som vill frälsa, befria oss från vår synd och skuld som gör oss förtjänta den Heliges dom!

   Som judiskt gossebarn omskars Jesus åtta dagar gammal. Omskärelsen var tecknet på att pojken tillhörde det Gamla förbundets folk. Riten var en judisk bekännelsehandling som hedniska ockupanter liknade vid kastrering och som de straffade med dödstraff. Handlingen vittnade om lydnad mot Guds lag i Gamla testamentet. Men nu kan ju ingen människa lyda Guds lag! Omskärelsens tecken står i kontrast mot människors oomskurna, syndiga hjärtan! De som menar sig höra Gud till genom yttre omskärelse kallar Paulus därför för sönderskurna (Fil 3:2): tecknet påminde om att synden skurit sönder relationen med Gud. Omskärelse som ger frid med Gud är hjärtats omskärelse. Den sker i kraft av Guds Ande som gör den så omskurne till en ny skapelse; vilket förutsätter att synden sonats och att Guds Andes liv ingjutits i hjärtat. Vilket sker genom dopet i Jesu namn och livet i tron på Jesu försoning.

    I biblisk tid ansågs namnet som bärare av kraften som namnet erinrade om. Så fäste Herren sitt namn vid Templet i Jerusalem och var närvarande i tempelgudstjänsten. Gudsgemenskapen i templet skulle fullbordas i Jesu person. Jesu kropps tempel som skulle brytas ner och byggas upp på tre dagar, i och med Jesus död och uppståndelse. Så fortsatte Guds närvaro i Jesu Kristi person. Och i Jesu Kristi namn omsluter Guds närvaro de som döps i hans namn, som ber och lever sitt liv med Gud i tro på det som Jesu namn representerar. Då har man del av Jesu förlåtelse, rättfärdighet, helighet, beskydd och eviga liv.

   Att i Jesu namn höra Gud till förpliktigar. Den som talar i någons namn har den personens makt och myndighet bakom sig så länge man är trogen namninnehavarens vilja. Annars missbrukar man dennes namn! Herren tål inte att man missbrukar Hans namn. ”Den skall inte bli ostraffad som missbrukar Guds namn”, förkunnar det Andra budet. Herren behåller makten över sitt namn, vem han är och vad han gör. Den som förkunnar falsk lära och då åberopar Jesu namn ljuger: talet strider ju mot verkligheten! Den som talar så vilseleder och drar Guds vrede över sig eftersom man alltså missbrukar Hans namn.

   Nu ligger det ju på ett sätt i vår syndiga natur att ofta missbruka Guds namn: vi kan ju inte leva enligt hans vilja. Vi kan missförstå Hans Ord. Därför är det en stor välsignelse att namnet Jesus betyder Gud frälser, alltså att Gud i sin nåd räddar oss från våra synder! I tryggheten att Jesus Kristus sonat vår synd kan vi därför frimodigt inleda det nya året med intentioner om bättring i tal och handling även om vi anar att det kanske inte kommer att gå så bra som vi hoppas. I Jesu namn, Amen!

​

​

----------------------------

​

 

 Ur Hälsning 2 / 2022

 

Julbetraktelse.

 

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien. (Luk 2:1-2)

   

Efter segern vid sjöslaget vid Actium år 31 f.Kr. blev Julius Caesars adoptivson Oktavianus envåldshärskare i det väldiga Romerska imperiet. År 27 fick han ärenamnet Augustus, ”den upphöjde”. Augustus var en populär och skicklig realpolitiker. Fastän han ständigt förde krig för att utvidga imperiets gränser, lyckades han få ryktet om sig att vara den fredsälskande kejsaren. En av hans första symboliskt viktiga beslut var att stänga portarna till Janustemplet på Forum Romanum. Dessa stod alltid öppna i krigstid. Före Augustus regering hade de varit stängda endast två gånger i Roms historia. Under kejsar Augustus organiserades statens förvaltning, kommunikationerna byggdes ut, författarskap och filosofisk bildning blomstrade. I huvudstaden uppfördes väldiga marmor-byggnader som vittnade om imperiets stabilitet och makt. Han var klok, efter-tänksam och beräknande. Han fällde aldrig ogenomtänkta uttalanden. Det sägs att t.o.m. hans repliker till hustrun Livia var uppskrivna i förväg! Augustus var en av Romarrikets stora härskare. Efter hans död förklarades han av senaten vara en gud som romarna skulle dyrka. Det är ju en hädelse om något! Å andra sidan kunde de första kristna tacka Augustus för att de fick leva i en rättsstat som förenade många folk under en kejsare, där samhällelig ordning och stabilitet möjliggjorde att evangeliet spreds till människor med många språk och kulturer.

 

Augustus härskade skenbart också över Guds son. Det var ju han som gav order om skattskrivningen som innebar att Jesus föddes i Betlehem. Men i själva verket var Augustus underordnad barnet i krubban. Gud använde sig av Augustus och hans rike för att skapa sin världsvida Kyrka! Guds rike i Kristi kyrka skall till skillnad från Augustus välde vara i evighet. Och: Gud Fadern och Sonen är ett: det nyfödda barnet i en obetydlig stad i det väldiga imperiet stod för maktut-övningen den första julnatten. Jesusbarnet var Herren och Augustus hans tjänare.

   Det hade varit gott för Augustus om han kommit till tro på Jesus som sin Frälsare. Då hade han inte behövt vara så ängslig som han var. Augustus var sin tids mäktigaste man, men ändå var han rädd för åskan och hade alltid ett sälskinn tillhands för att skydda sig mot blixt och dunder. Augustus verkade för att lärda män skrev djupsinnigt om livets stora frågor. Men själv var han skrockfull. Tog han på sig vänster morgontoffla på höger fot då han steg upp, var den dagen förstörd trodde han, och han blev kvar i sin säng. Augustus sökte tryggheten i egen förmåga och i makt och rikedom som denna världen ger. Men ändå var han alltså inte trygg. Hade han haft tryggheten i Jesus hade han sluppit sina vanföreställningar. Men det var ljusårs distans mellan Augustus och barnet i krubban. En mental distans!

 

Vi kristna kan också få distans till Jesus genom synsätt och leverne i strid mot Evangeliet. Betänk hur julsångernas sanna budskap i varuhusens högtalare kan brukas till ackompanjemang och uppmuntran till en djupt okristen materialism. Evangeliet betjänar då en ogudaktig livsstil. Och vi kan liksom Augustus vara högt ansedda och göra mycket gott. Detta i sig goda förhållande riskerar dock förstärka en förfelad livsinställning: för detta att ha många goda egenskaper som jag själv och andra räknar mycket med, kan göra att jag litar än mer till min egen förmåga och inte till Gud. Man drar sig då undan sin Herre och Skapare utan att fatta det!

   Så får vi fråga oss: i vilken riktning för min livshållning mig? Leds jag av ljuset från Betlehem som avslöjar min synd och låter mig se min Frälsare? Eller sugs jag in i materialismens och den osunda självtillitens mörker? Har jag min yttersta trygghet i mig själv och det jordelivet kan ge och har jag därmed vänt mig bort från världens verklige Herre? Tids nog går det upp för alla hur tragiskt det är om så skulle vara fallet. Om inte förr, så då vi ställs på tröskeln till evigheten. Låt oss betänka att den nyfödde Herren i krubban är Gud själv som blev människa för att vi alla skall få ha vår trygghet och vårt enda hopp bara i honom, för både tid och evighet!                                  

Patrik Toräng          

 

​

++++++++++++++++++

​

​

Sommarbetraktelse 2022

​

Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, som bär sin frukt i rätt tid och vars löv inte vissnar. Psaltaren 1:3

 

Nu är det sommartid! Det kan föra våra tankar till prunkande grönska och färgsprakande blomsterprakt. Men också erinra om vattenbrist, knastertorra grenar på ett till synes sterilt, vindpinat fält, söndertrampat av djurhjordar på desperat jakt efter bete i det sönderbrända landskapet.

   I Psaltarens första psalm kan vi ana en andlig motsvarighet till dessa kontrasterande bilder. Den gudfruktige människan är som ett träd planterat vid porlande, friskt vatten som bär sin frukt i rätt tid. Den gudfruktige är salig! Han eller hon hör Guds livgivande rike till och har del av den fullkomliga lyckan i Guds eget väsen. Annat är det med de gudlösa, de som existerar utanför Guds gemenskap. De kan liknas vid kala grenar på döda träd som står där i sin hopplöshet och varken ger skugga eller frukt åt av hetta och torka plågade varelser som söker svalka och vätskerik näring. De gudlösa vandrar längs syndens väg, i olydnad mot Gud som de föraktar. De gudfruktiga och saliga däremot ”har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord både dag och natt” (1:2). De söker ivrigt Herren i hans Ord för att det är deras stora glädje. Här hämtar de sin livskraft! Deras meditation över Guds ord är ingen flyktig, slapp förströelse vid tidpunkter man själv väljer, utan en djup, uppmärksam reflektion över Guds tilltal som fortgår både dag och natt. Men detta deras liv i och av Guds ord är inte deras eget val, ingen egen förtjänstfull bedrift. De har planterats vid det friska bäckarna av Herren Gud. Och vattnet som ständigt flödar kommer från Herrens ”bevattnings-anläggningar” som han styr och leder för att Guds rikes barn skall få andlig näring också då svår torka råder.

 

Den gudlöse däremot vandrar i olydnad mot Gud. Ja, han föraktar Guds ord. Detta är ett livsmönster som drivs av satanisk fientlighet mot världens ende Herre som vill ge alla människor ett evigt, andligt och kroppsligt liv i Himmelriket. Det finns bara två vägar: de gudfruktigas som förer till salighet och de gudlösas som förer till fördärv. Gud vill alltså att alla människor skall bli saliga. Men långt ifrån alla blir det. Även i Guds egen församling, som det är fråga om här, finns det gudlösa som följer syndens väg och i hjärtat föraktar den Gud som de med ord och åtbörder ger sken av att vörda. De gudlösa ”är som agnar som skingras för vinden. Därför ska inte de gudlösa bestå i domen, inte syndarna i de rättfärdigas församling. Herren känner de rättfärdigas väg, men de gudlösas väg leder till fördärvet”.

 

Men vem är då den som ”har sin glädje i Herrens undervisning och begrundar hans ord både dag och natt”? Ingen människa på denna jord gör ju det! För vi är alla syndare som ofta bortser från Guds ord. Men så är Guds ord i psalmen heller inte en beskrivning av vad som sker på jorden, utan ett Herrens bud om hur våra liv i denna världen borde vara.

 

Den Första och den Andra Psaltarpsalmen introducerar hela Psaltaren, Löften om salighet inramar deras budskap (Ps 1:1 och 2:12). Psalm 1 ger budet som leder till livet. Och Psalm 2 skildrar Guds Messias, Hans Son, hela världens frälsare, som skall föra Guds rike till seger över ogudaktiga makter på jorden. Herren Gud säger: "Du är min Son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig hednafolken till arvedel och hela jorden till egendom. Du ska krossa dem med järnspira, slå sönder dem som lerkärl." (Ps 2:7-9) Guds Messias insätts som herre över hela jorden och skall krossa alla ”syndens hantlangare”. För kungar och folk reser sig upp mot Gud. De betraktar Guds livgivande bud som bojor de vill befrias från! (Ps 2:3). Det gudlösa hedningarna är i revolt mot levande Gud. Och ingen from människa finns som av egen kraft kan rädda sig undan ondskan på jorden! Nej, det som utmärker den fromme är att denne flyr till sin Frälsare, till Guds Messias. Gemenskapen med Honom finns i det rinnande vattnet som håller den gudfruktige vid andligt liv. Den som i tro håller sig till Guds Messias, Jesus Kristus, är salig och skall bestå i evighet. Alla andra skall förgås i domen: ”Tjäna Herren med fruktan och gläd er med bävan! Ge Sonen hyllningskyss, så att han inte vredgas och ni går under på er väg, för hans vrede kan snabbt blossa upp. Saliga är alla som flyr till honom.” (2:12)

 

Grönskar då alltid de gudfruktiga? Lever de alltid efter Herrens bud? Förvisso inte! Varje Guds barn här på jorden bär på torra grenar som Guds rättfärdiga eld vill bränna bort. Men de saliga får näring av det livgivande vattnet, Guds levande ord. Därför dör de aldrig! De har andligt liv även om detta kan vara svårt att se. Här finns en längtan efter sann gudsfruktan och en tro att Guds Messias omsluter dem med Sin egen gudsfruktan så att de blir frälsta i Honom. I den tron är en människa planterad vid Guds ords bäckar där det levande vattnet ständigt flödar. I tron på Guds Messias, vår Frälsare Jesus Kristus, är man salig för både tid och evighet. Amen!     / PT 

 

​

​

 

 Hälsning 2/ 2021

​

"En vänlig grönskas rika dräkt …” (SvPs 201)

 

Men du, o Gud, som gör vår jord, så skön i sommarens stunder …

   Det är så vackert i Sverige i denna tid. Naturens skönhet och lugnet man kan känna under sommarledighetens vila inbjuder oss att lovprisa vår Skapare. Skapelsens skönhet och behag är en uppmaning från Skaparen till lovsång till Honom, riktad till oss människor som har behov av att tacka för det som är gott i tillvaron. Denna vår längtan att få tacka Upphovsmannen till allt som finns till, är så allmän och kan upplevas som så stark, att man kan kalla det ett ”gudsbevis”: varför skulle denna längtan finnas hos oss om världen inte hade en personlig Skapargud som vi människor har behov av att tacka?

   En annan sak som inte minst det biologiska livets mångfald och prakt erinrar om, är Guds lag. Inte en enda levande organism, ja inte något som överhuvudtaget existerar, kan finnas överhuvudtaget om det inte följer de lagar som Herren Gud skapat och upprätthåller. Den minsta avvikelse från denna ordning medför död och upplösning. Gud vare lov för Hans Heliga Lag! Att människors gemenskap är så full av lidande, orätt, konflikter och ondska beror på att vi inte lever i enlighet med denna kärlekens gudomliga ordning. Eftersom vi människor misslyckas i vår kallelse att såsom skapade till Guds avbild råda över Skapelsen så som Gud vill, har vårt uppror mot Guds lag drabbat allt liv på jorden. Genom vårt fall från Gud i synd mot Honom har död och förgänglighet kommit in i världen. Världen är i den Ondes våld, han som är lögnens och laglöshetens källa och upphovsman.

 

Allt är hö. Allt flyktar här, och snart förvissnar gräsen …

   Något som dämpar glädjen över skönheten i tillvaron är jordelivets förgänglighet. Samma natur som väcker vårt lov av Skaparen erinrar om förgänglighetens närvaro. Växterna som grönskar för att vissna påminner om att vi liksom kommit till världen för att en dag dö bort från den. Det finns mycket i naturens värld som bryter mot det vackra och rogivande. Naturen är fylld av skräck. Det kan vi se i rådjurens vaksamhet då de hör ljud som de snabbt måste avgöra om de är hotfulla eller ej. Det räcker att ett litet barn närmar sig dem för att de skall bli livrädda och fly. Naturen vittnar om livets och dödens kretslopp där ofta den starke överlever genom att livnära sig på den svagare. Rädslan för döden och självbevarelsedriften ser jag också i mitt eget liv. Det är så viktigt att själv ha det bra. Kärlekslösheten är så utbredd: ”Ty här på denna jorden är synden med i allt, och ger åt allt det sköna en främmande gestalt.” (Lina Sandell. SvPs 322:4).

​

Hos dig allena, Herre, är ett oförgängligt väsen. Min ande giv det nya liv, som aldrig skall förblomma, fast fält och äng står tomma.

   För att få verklig frid måste jag återfå gemenskapen och friden med den evige Skaparen, Upphovsmannen och Upprätthållaren av allt som finns. Så kan tankar om det sköna men förgängliga jordelivet lyfta min blick mot Herren som skapat oss till sin avbild för att vi skall leva för evigt med Honom, och väcka bön om frälsning. Skaparens stora gåva till mig är Hans enfödde Son, kommen till vår jord för att frälsa oss från synd, död och djävul. Herren har givit oss en trofast Vän från evighetens värld med uppdrag att föra oss från förgänglighet till sitt eviga Rike. Det gjorde Guds Son Jesus genom sin död på korset då han sonade vår synd och skuld för att förena oss med sitt gudomliga, oförgängliga liv som han återfick då Han uppstod den tredje dagen.

​

Då må förblekna sommarens glans och vissna allt fåfängligt; min Vän är min och jag är hans, vårt band är oförgängligt. I paradis Han, huld och vis, mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera.

   Denne Vän möter vi vår Skapares heliga Ord. Där får vi lära känna Frälsaren och ta emot Guds nåd och sanning som för in oss på det Eviga livets väg. I Bibelns ord strömmar Guds Ande mot oss för att ge frid med Gud genom tron på Guds nåds Evangelium. Så kan tankar om naturens skönhet och förgänglighet mynna ut i bönen: Giv att jag aktar främst ditt Ord och dina nådesunder. Ty Allt kött är hö och blomstren dö, och tiden allt fördriver. Blott Herrens Ord förbliver!

                                                                                                                                           Patrik Toräng

​

_____

 

Hälsning 1/2021

 

Tacka Herren, ty han är god, ty hans nåd varar i evighet, Ps 118:1

​

   Denna vers är en tacksägelse för alla de välgärningar, som Herren Gud bevisar hela världen, dagligen och oupphörligt i allting, mot både goda och onda. Men du får inte läsa dessa ord kallt och likgiltigt eller tanklöst löpa över dem. Du måste tänka, att de är levande, sanna och rika. De säger allt. Gud är mild och god, inte som en människa. Han är av hjärtat villig att alltid hjälpa och göra väl, och inte vredgas och straffa. Han måste göra det, ofta tvingad av människornas oupphörliga, obotfärdiga och förhärdade ondska. Ja, där Han måste vredgas och straffa, där skulle en människa inte kunnat vänta så länge, utan straffat många tusen gånger förr och hårdare, än vad Han gör. Sådan godhet och nåd bevisar Han gränslöst och väldigt varje dag och för evigt. Det heter i psalmen: Hans nåd varar i evighet, d.v.s. utan uppehåll gör Han oss beständigt gott, skapar åt oss kropp och själ, bevarar oss dag och natt, behåller oss oavbrutet vid liv, låter solen och månen lysa för oss, och himmelen, elden, luften, jorden och vattnet tjäna oss med allt vad det har och ger. Kort sagt, vem kan räkna upp allt? Allt detta ger Han i omätligt överflöd varje år, varje timme, vart ögonblick. Ty vem kan uppskatta bara den godheten, att han ger oss ett friskt öga eller en användbar hand och håller dem vid makt? När vi är sjuka eller saknar det ena eller andra, då först ser man vilken välgärning det är att ha fått friska lemmar och vilken nåd det är att ha föda och kläder.

  

   Minst sagt borde varje människa varje dag och stund, ha denna vers i sitt hjärta och sin mun, när hon äter, dricker och överallt när hon använder sina lemmar och sin kropp, det hon har eller äger. Allt borde få henne att tänka på, att om inte Gud gav henne detta, måste hon sakna det. För att uppmuntras och vänja sig vid hjärtlig glädje och vid ett förtroende för Gud, tacka Honom för denna Hans dagliga godhet och säga: ”Du är ändå en vänlig, god Gud, som i evighet, oupphörligt, bevisar så riklig godhet och välgärning, och jag, en ovärdig, otacksam människa. Lov och tack vare Dig för allt detta!” Sådant betyder också, att man får trösta sig i all olycka. I sin godhet låter Gud allt ont hända oss bara för, att Han med så mycket större kraft vill väcka oss ur den djupa sömnen. Han vill med detta driva oss att se på de stora, otaliga nådegåvor, som vi ännu får behålla, och hur det skulle gå för oss, om Han helt vände sig bort ifrån oss och tog sin godhet ifrån oss. Vi borde då säga som den fromme Job: ”Om vi tar emot det goda ifrån Gud, skall vi då inte också ta emot det onda? (Job 2:10). Se, han kunde avlägga denna sköna bekännelse och rätt sjunga denna vers, då han sade: Lovad vare Herrens namn!, Job 1:21, ”som det behagar Gud, så må det ock gå.” Han tänker inte bara på olyckan. Han behåller också för sina ögon all Herrens godhet och sanning. Han tröstar dig med detta och övervinner det onda med tålamod.

​

   Inte heller vi skulle betrakta eller anse någon olycka vi möter på annat sätt. Vi skulle tänka att Gud med detta vill upptända ett ljus för oss, för att vi skulle erkänna Hans godhet och välgärning i otaliga andra fall. Vi skulle anse en sådan ringa olycka som en droppe i en stor eld eller som en gnista i ett stort vatten. Så kan väl denna vers bli väl bekant och kär för oss: Tacka Herren, ty han är god, ty hans nåd varar i evighet.                                                                           

Ur Spis och Föda – Utdrag ur Martin Luthers skrifter 31/12.

 

 

Nu tacka Gud allt folk, med hjärtans fröjd och gamman,

För stora ting som han gör med oss allesamman

Den Gud som tog oss upp av nåd i sitt förbund

Hans godhet följer oss ifrån vår första stund.

 

Den nåderike Gud, han må oss kraft förläna

Att troget och med fröjd hans goda vilja tjäna.

Och Herren, stor av nåd, må ge vårt hjärta frid.

Oss vare Herran när nu och till evig tid.

 

Pris vare dig, o Gud, o Fader, Son och Ande,

Högtlovad, store Gud, av oss i allo lande,

Du som av evighet treenig Gud förvisst,

Har varit är och blir, högtlovad först och sist.

​

                         SvPs 5. M Rinkart 1636; J Svedberg 1694; K-G Hildebrand 1983.

​

------

 

Hälsning 2/2020

​

Martin Luthers Lilla katekes hör till Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Denna korta sammanfattning av den kristna tron har kallats ”gemene mans bibel” och användes länge som
predikotext vissa söndagar. Under 1800-talet började den brukas som lärobok i kristendom med förklarande utläggningar. År 1878 stadfäste Kungl. Maj:t en ”Kort utveckling av D:r Martin Luthers

Lilla katekes” som blev officiell lärobok för skolans kristendomsundervisning och kyrkans undervisning. Katekesutvecklingen består av frågor och svar med bibelhänvisningar, vilka lyfter fram de viktigaste trossanningarna. En fråga som är aktuell i dessa dagar då världen förhärjas av en global farsot är följande: ”Vad skall vi tänka om de olyckor som träffar människorna här i världen?” (106). Svar: 
”De olyckor som träffar människorna skall vi aldrig anse som verkan av en slump eller av ett blint och obevekligt öde. Gud har skickat dem för syndens skull. Han vill därigenom straffa, varna och väcka de
ogudaktiga, men pröva och befästa de gudfruktigas hopp, kärlek och förtröstan till Gud.” Detta synsätt kan många ha svårt att bejaka.
”Gud som är kärleken kan väl inte skicka olyckor på oss människor”, resonerar man. Men då glömmer man människosläktet sedan syndafallet befinner sig uppror mot Gud och att syndens lön är
döden. Synd är att vända sig bort från livets Herre vilket drar olyckor över oss. Man har också att betänka att Gud är den allsmäktige Herren över allting och att inget sker utan hans tillåtelse och vilja.
Satan härjar lyckligtvis inte fritt utan begränsas av Guds goda, oövervinnliga styrelse. Det är Guds goda vilja att få människor att inse och ångra sin synd och bli lyhörda för Guds nåds evangelium.
Får olyckor till följd att man öppnar sig för frälsningen i Jesus Kristus och tar till sig Guds nåd och sanning i tro, så räddas man till evigt liv. Lidandet som förorsakas av olyckor blir då det medel genom vilket människan undgår evig förtappelse och får den eviga salighet hon annars skulle gått miste om. Vi lever i en kultur där lycka ofta likställs med ett behagligt liv i denna världen. Detta till skillnad från människor i andra tider och kulturer, som såg eller ser farsoter, krig och katastrofer som oundvikliga inslag i en fallen tillvaro. Nu är ju målet och meningen med varje människas liv så mycket högre och skönare än att bara uppleva lycka på här jorden! Herren vill och verkar för att vi att åter få bli Honom lika och upptas i den verklighet av kärlek, liv och sanning som är den treenige Gudens väsen!
 

    Olyckor som pandemier slår ju brett och blint. Det är självfallet inte så att de som drabbas värst skulle vara större syndare än andra. Det säger Jesus uttryckligen (Luk 13:1-5). Olyckor är dessutom timliga straff, inte eviga. Hur allt till sist går för oss avgörs i den kommande tidsåldern. Och det är bara otron, bortvändheten från Gud, som leder till evig osalighet. Dessutom: Fastän farsoter ytterst styrs av Gud är de något verkligt ont. Det var inte tänkt att våra jordeliv skulle plågas av sådant. Allt arbete för att bekämpa sjukdom och förhindra olycksfall är i linje med den gode Gudens omsorg om oss människor. Det visar hur Guds visdom, kreativitet och livsbejakande väsen ännu lever bland oss. När olyckor får människor att ta hand om varandra, söka Guds tröst i Bibeln och be för dem som drabbas, är det spår av Guds närvaro i människors sinnen. Å andra sidan: När man inte vill ta sitt ansvar för fatala missbedömningar och felaktiga åtgärder utan skyller på andra och bara vill rädda sitt eget skinn, då har olyckan drivit oss än djupare in i syndafördärvets tragik.
 

    Ingen vet hur och när pandemin slutar. Ja, det är dessvärre inte säkert att man finner ett vaccin. Och även om coronaviruset inte alls är så dödligt som t.ex. pesten, är det så farligt att sjukvård, ekonomi och samhällslivet destabiliseras. Kanske ser vi nu hur vår civilisation vittrar sönder och ersätts med kaos, och allt lidande som följer därmed. Hur som helst får vi ta till oss orden att Herren med olyckor ”vill pröva och befästa de gudfruktigas hopp, kärlek och förtröstan till Gud” - Och så föra oss till Hans ord, nattvarden, bönen och den kristna gemenskapen. Får det som gör ansiktet sorgset stärka min tro på Bibelns Gud, ja då far mitt hjärta väl! (jfr. Pred 7:4) PT

​

​

​

ARKIV

 

Hälsning 3/2019 1/2020

​

Jesus sade till sina lärjungar: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall jag också bekänna inför min Fader i himlen. Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall jag också förneka inför min Fader i himlen.” (Matt 10:32-33)

  

Vad lätt det verkar vara att få evigt himmelskt liv med Gud! Det är bara att inte förneka Jesus inför människor.

    Men låt oss inte bortse från inledningen: Det gäller också att inför människorna bekänna Jesus. D.v.s. Bibelns Jesus Kristus. Inte en ”jesusgestalt” som människor själv funderat fram, om än med inspiration från Skriftens vittnesbörd.

 

Att bekänna Bibelns Jesus inför människorna kan vara både bekvämt och obekvämt. Bland kristna trossyskon är det underbart. Det är gott att sjunga till Herrens ära i gudstjänsten, att samlas kring nattvardsbordet och att dela glädjeämnen, sorger och tankar kring allt som sker med bröder och systrar i Jesus Kristus.

   Men inför de medmänniskor som inte delar min bibliska tro kan det vara svårare. Många respekterar min övertygelse. De kan t.o.m. vara lite avundsjuka: Jag har en tillit till den makt som är tillvarons urgrund, Herre och mål som de saknar. Andra är oförstående men respekterar mig och min tro. Så finns det de som är fientliga. Som kanske tycker det är obekvämt att umgås med dem som öppet bekänner sig till en tro som strider mot värderingar och synsätt som omfattas av majoritetssamhället. Vissa är direkt aggressiva. De angriper gärna kristna för deras tro, och i deras frånvaro talar de illa om dem och deras övertygelse. På S:t Stefanus dag - Annandag jul - då de citerade orden läses i gudstjänsten (då 3:e årgångens texter brukas), uppmärksammas det lidande som bekännelsen av Jesus inför människorna kan ge upphov till. Det kan vara hån och mobbing, men också blodig förföljelse. Kristna är den mest förföljda gruppen i hela världen!       

 

Även i vårt land ger kristen tro upphov svåra konflikter. Det är i grunden inget att förvånas över. Jesus sade: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Relationen till Herren skall skilja en son från sin far, en dotter från sin mor, så att man får sina egna till fiender.

   Det var också de första kristnas erfarenhet. Likt Herren förföljdes de av medlemmar i det utvalda folk som de själva och Herren tillhörde. Den förste martyren, Stefanus, stenades till döds av en judisk mobb. Det skall naturligtvis inte förstås som att judar skulle vara speciellt onda – Jesus och apostlarna var ju judar! Och det skulle inte dröja länge innan judarna skulle bli grymt förföljda inte minst av kristna som i fråga om övertygelse i grund stod judarna speciellt nära. Förhållandet påminner oss om att de som är oss nära kan bli de värsta fienderna. Se på alla de strider som rasat mellan kristna av olika bekännelser!

 

Ju närmare en människa står mig, t.ex. känslomässig, i fråga om släktskap eller umgänge i det dagliga livet, desto värre är det då min gudstro bryter den goda, förtroendefulla relationen. Men    ibland måste det bli så. Jesus driver det till sin spets: ”Den som älskar sin far eller mor, sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig”. Det är ett kors Guds barn har att bära. Men splittringen tränger ända in i det egna hjärtat. ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det”. M.a.o.: Inget på jorden, vare sig nära relationer eller materiell trygghet får vara viktigare än att ha frid med vår Herre och Gud.

   Synden hindrar oss dock från att så älska Gud av hela vårt hjärta som vi borde: Vi brister i de nödvändiga offer Herren kallar oss till. Så är bekännelsen till Jesus inte minst en bekännelse av min tillit till nåden och förlåtelsen Gud ger mig i Jesu namn och blod för min oförmåga att bära Kristi kors som jag borde.

   Den bekännelsen rymmer även ett hopp om att också de som inte nu delar min tro en dag skall låta sig omvändas. Märk väl: bland dem som gillade lynchningen av martyren Stefanus var Saulus från Tarsus. En dag övervanns hans otro av Herrens kärlek, kraft och nåd. Han blev Paulus, apostel och kristenhetens störste missionär.

   Må Gud bevara oss i den bibliska, apostoliska tron hur mycket vi än får lida för den!  

​

​

 

​

 

Hälsning 2 / 2019

​

Du skall inte ha några andra gudar jämte mig.

Vad är det? Vi skall frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom.

​

   Så lyder det första budet i dekalogen och Martin Luthers förklaring till budet i Lilla katekesen.

 

   Din Gud är den du väntar dig allt gott av, skriver Luther i Stora katekesen. Bakom denna sanning ligger förhållandet att alla människor har som yttersta strävan att vilja bli lyckliga. För att bli lycklig är man beroende av någon eller något av stor betydelse för en. Det kan vara inbillade gudaväsen, chefen på arbetet, mängden ägodelar eller de som reagerar på mina skriverier på sociala medier. Alla sådana lyckokällor har det gemensamt att de hör den förgängliga världen till. Många av dem är dessutom destruktiva för en själv och för andra.

    Det finns bara en verklig Gud som kan ge oss människor den sanna, eviga lyckan som kan omfatta hela människosläktet i all evighet. Det är Bibelns Herren Gud Sebaot. Honom möter vi i Bibelns ord, där Jesus Kristus, Gud som blev människa för att frälsa världen från synd, död och djävul, talar till oss. Denna sanning är den viktigaste kunskap och mest underbara insikt ett människohjärta kan äga. Men de flesta i vår civilisation lever som om det inte finns någon helig, allsmäktig skapare och Herre. De kan inte förstå att vi för att bli sant lyckliga är beroende av något/någon som vi varken kan förnimma med våra sinnen eller själva styra över. Därför upplever de inget behov att ha frid med Bibelns Herren Gud Sebaot. Därför söker de sin lycka på annat håll vilket gör dem till avgudadyrkare.

   Vi skall frukta och älska Gud över allting. Inget må vara mer avskräckande för mig än att komma bort från den levande Gudens gemenskap. Ingen är vi kallade att älska mer än Honom. Älskar jag Bibelns Gud, älskar jag den enda makt som kan göra både mig och min nästa som jag också älskar, sant lycklig för tid och evighet. Vi får tro att detta är sant. All vår lydnad, allt vårt hopp, all vår förtröstan, alla bekymmer och alla glädjeämnen får vi anförtro åt Bibelns Gud. Han är vår ende Gud då vi låter Honom ha omsorg om oss, och vilar i tron att Han även har omsorg om mina nära och kära.

​

   Men nu kan vi ju inte av egen kraft frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom! Ständigt får andra auktoriteter för stor plats i livet. Jag fjäskar för dem, jag ger efter för deras frestelser och bryter mot Herrens bud, jag förväntar mig för mycket av dem. Så jag har andra gudar jämte den ende sanne Guden.

   Vad är då att göra? Vi får besinna att de Tio buden gavs åt Israels folk efter befrielsen ur Egypten. Gud visade sin kärlek till sitt folk oavsett dess kunskap om hans bud eller förmåga att leva efter dem. Ja, fastän folket misslyckades med att följa dem förblev israeliterna Guds folk. De fick fortsätta vandra med Herren i tro på att Hans bud var sanna och i tro på Guds nåd och löften, makt och vilja att hjälpa. De fick vara Guds eget folk, ständigt beroende av Hans förlåtelse.

​

   Du hör dessa ord när din befrielse från avgudamakternas våld redan är fullbordad. Herren Jesus Kristus har, genom sin död och uppståndelse, befriat dig från alla makter som skadar dig, som får dig att skada dig själv och som vill dra dig bort från Gud. Du får lov att i Guds nåd och förlåtelse i Jesus Kristus frukta och älska Gud över allting och sätta all tro och lit till honom. Detta fastän du ständigt misslyckas med det. För Guds son Jesus Kristus har sonat alla dina synder. I honom flödar Guds nåd och förlåtelse över dig. Det är inte du som presterar denna tro. Guds Ande har planterat den i ditt hjärta! Att du nu bekänner Bibelns Jesus Kristus som din ende Herre och frälsare och vill följa honom i tro och lydnad, vittnar om att du av Guds Ande förenats med den treenige Guden och alla Hans heliga. I den tron får du ha Herren Gud Sebaot som din ende Gud, osynlig men också oförgänglig, outgrundlig men också allgod och allsmäktig, allestädes närvarande och personligen ständigt tillgänglig för dig i Guds ord och sakrament. Detta i väntan på att Jesus Kristus en dag skall komma tillbaka och låta dig skåda Honom, den ende sanne Guden, den ende som kan göra dig och alla evigt saliga! PT

​

​

Julbudskapet och gemenskapen

​

En jul präglad av Julevangeliet är förvisso en gemenskapens stora högtid. Barnet som Maria födde kallar Herrens profet för Immanuel, ”Gud med oss” (Jes 7:14).  I Honom finner vi den fullkomliga, frälsande, livgivande gemenskapen.  I Jesusbarnet kom Herren Gud till vår värld den första julnatten för att bli ett med oss människor. Jesus Kristus, avlad av Helig Ande och född av jungfrun Maria, sann Gud och sann människa, kom för att sona vår Gudsfientlighet och erbjuda oss syndiga människor del i Guds egen rättfärdighet och helighet. I Jesus är Gud med oss och vi med Gud!

​

I Jesus Kristus erbjuds vi en ny början till ett sant, rättfärdigt och rent mänskligt liv. Ett människoliv så som Herren velat att det skulle få vara då Han skapade Adam och Eva före syndafallet då jorden ännu var Guds paradis. I föreningen med Jesus Kristus som dopet och tron på Bibelns ord om Guds son skapar, får vi gemenskap med en ny ren och rättfärdig stamfader och blir delaktiga i det rena och rättfärdiga människosläkte Han nyskapat. Guds barn förblir dödliga syndare så länge de lever här på jorden. Men samtidigt är de omslutna av Jesu renhet och rättfärdighet. Och dopet och tron på Honom gör oss till syskon med alla medmänniskor som genom sitt kristna dop och sin bibliska tro är Guds barn. I Jesus inlemmas vi i Kristi kyrkas världsvida gemenskap som sträcker sig ända in i himmelen där Guds heliga änglar bor och verkar. I julbudskapet erinras vi om detta när vi betänker att Jesus hälsades välkommen till världen av judiska herdar från trakten kring Betlehem, av vise män från det avlägsna Österlandet och av Guds änglar som stämde upp till lovsång i himmelen över platsen där herdarna vaktade sin hjord.

​

 Julen är också gemenskap med våra fäder i tron. För det flesta är julfirande otänkbart om man inte får stämma in i kända, melodiösa och uppbyggliga julhymner från olika skeden i Kristi kyrkas historia. Därigenom inte bara påminns vi om, utan vi bekänner också den kristna grundsanningen att Herren är med oss alla dagar intill tidens slut. Guds folk bildar inte bara en gemenskap i rummet därigenom att dess medlemmar återfinns bland jordens alla folk. Det är också en gemenskap över tidens gränser. I Bibeln kommer detta ständigt till uttryck. I Gamla testamentet läser vi om händelser, personer och sanningar omtalade i vissa tider av Israels historia som också får betydelse i andra tider och i andra bibliska sammanhang. Och Jesus och apostlarna tar ju fasta på dessa händelser, personer och sanningar för att, ofta med direkta citat, proklamera att Guds tilltal till och handlande med Guds folks tidigare släktled pekar på Jesu frälsningsverk. Så förkunnar t.ex. julevangeliet att Jesus är utlovasd kung av Davids (1010-970 f.Kr) ätt, född i Davids stad Betlehem. Den fäderneärvda bibliska traditionen, kyrkans hymner och liturgi, som ibland bär ålderdomlighetens prägel, hör till det omistliga i Gudsfolkets liv. För de vittnar, som sagt, om att gemenskapen kring Herren förenar Guds barn år 2016 med tidigare släktled av kristna.

​

Så erinrar Julevangeliets skildring av den Heliga familjen om äktenskapets och familjens gemenskap. Tillsammans beger sig Josef och Maria med barnet hon skall föda till Betlehem. Tillsammans tar de emot herdarnas och de vise männens hyllning. Tillsammans flyr de till Egypten efter att Herren i en dröm givit Josef i uppdrag att ta sitt faderliga ansvar och rädda sin familj undan faran som Herodes mordlust innebar. Här möter vi gemenskap i lyckan över det nyfödda barnet och gemenskap i den påtvingade landsflyktens olycka. En familjens gemenskap kring Guds son Jesus, under Faderns beskydd och ledning, och med den Helige Andes närvaro i sinnet. Denna sida av den bibliska gemenskapstanken kan en del ha svårt att förstå. Den som vill följa Herren får se familjesolidariteten som en Guds gåva och uppdrag. Och om man saknar familjegemenskap får man som ett av Guds älskat människobarn glädjas över den mest grundläggande gemenskapen som vi först nämnde: Guds eviga gemenskap med oss syndare i Immanuel, Jesus Kristus, vår Frälsare, Herre och broder, född av jungfru Maria i Betlehem för lite mer än 2000 år sedan!

 

PT